snurrigtdotcom

A great WordPress.com site

Archive for the tag “Maria Sveland”

S.C.U.M – Ytterligere en representation.

Jag har inte läst hela Valerie Solanas The S.C.U.M. – Manifesto. Och jag har inte sett uppsättningen av den dramatiserade version som TUR-teatern gjort med Andrea Edwards som aktör. Men tillräckligt av båda för att ha en uppfattning om vad det handlar om.

Jag har, emellertid, sett hela den dokumentär som producerats av Andrea Edwards och som i veckan som gick visades i SVT. Jag såg den i efterhand på SVT/Play, SCUM-en kärleksförklaring!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2499930/scum-en-karleksforklaring

Dokumentären innehåller filmsnuttar ur föreställningen på olika arenor där den uppförts. Den tar också upp, på ett förment seriöst sätt, de reaktioner som uppsättningen av pjäsen medförde för några år sedan. Med ambitionen att visa människorna bakom hatet och hoten har Edwards gjort intervjuer med några som hon lyckades få att ställa upp. Att det inte är hat och hot som dessa representerar är lätt att begripa när de rakryggat förklarar hur de tänkt. Och den lilla besvikelsen hos Edwards för att de inte bara ber om ursäkt och nåd.

Men i stort är denna del av dokumentären bra.

Intervjuer med män som kallar sig feminister ingår också i dokumentären, bland annat med Johan Ehrenberg ETCs chefredaktör och grundare, som har sin egen röda agenda. Edwards visar tydligt, framförallt när hon drar ner brallorna på Erik Holmström, föreställningens regissör, att hon inte har mycket till övers för mäns feminism. Men för all del på ett ganska tillbakahållet och godmodigt sätt.

Jag erinrar mig en intervju med Andrea Edwards i TV, i en fråga just angående SCUM-föreställningen, hur hon beskrev en grupp män som stannade kvar efter en föreställning. ”De satt i en cirkel och ville diskutera. Gulliga men absolut inte såna som man skulle vilja ligga med!”

Denna scen är med i dokumentären. Gulliga men… Det är fantastiskt hur skådespelaren så tydligt klarar gestalta just den episoden, med sitt kroppsspråk, sitt hånande fnitter, sitt tal. Perfekt.

Några funderingar med relevans. Varför var det enbart väldigt unga kvinnor som ”extras”, alltså det som vi amatörer kallar statister, i pjäsen? Varför var det en så stor grupp väldigt unga vuxna kvinnor i publiken? Den analysen vore intressant.

Ytterligare en fundering, Valerie Solanas uttryckte ju klart och tydligt att män som hjälper till i den feministiska kampen betraktas som nyttiga idioter. I klipp från föreställningen visar Andrea Edwards detta tydligt, men även i dokumentären utanför dessa klipp verkar Edwards vara av denna bestämda uppfattning.

För egen del går mina funderingar således – att vara feminist är att vara för jämställdhet mellan könen. Det är okey! Att vara feminist med som enda önskan att förnedra och förringa män är det inte. Framförallt inte när denna feminism utförs av män. Ett mer patetiskt uttryck för en vilja att vara till lags är svårfunnet.

De avsnitt som dokumentären har med från uppsättningen av pjäsen SCUM-manifestet visar, för min del i alla fall, att kvaliteten inte håller måttet. Det är inte ett dramatiserat uttryck av en kvinna som i frustration skriver ett manifest. Det finns ingen sådan representation, eller den som finns är dramatiskt intetsägande. I stället finns en skådespelare som tydliggör sina egna uppfattningar och spottar ur sig dem i ett mobbningsförfarande där en part är lycklig över att slippa vara den utsatta men som ändå gärna deltar i mobbingen. Edwards gör detta till en enkel match men det är alltid mobbaren som ger den fadda smaken. Men Edwards spelar Edwards hur mycket hon än vill gestalta Solanas.

Det är säkert bara i denna pjäsen som skådespeleriet inte håller måttat. Dramatiken verkar undermålig och kan likställas vid ett politiskt dogmatiskt torgmöte. Gudrun Schyman hade säkert kunnat dra hela pjäsen på ett home party med lyckad respons. Men det är ju inte dramatiken och uttrycket som verkar vara det väsentliga utan innehållet.

Andrea Edwards utgör i detta avseende en andel av gänget i the fabulous untouchables, ett gäng performers som förmedlar ett förment viktigt budskap med dålig konstnärlig kvalitet.

Ungefär lika dåligt som Kakan Hermansson är som country artist, Maria Sveland som författare och Kajsa Grytt som punkrockare. Det är bara budskapet som räknas och skulle kritik framföras så är det ett blasfemiskt brott som riktas mot hela den sekteristiskt kvasireligiösa gruppen. Därför är det så många helt oförklarliga hyllningar i Radio och TV av kulturyttringar som är helt undermåliga. Men alla vill stå bakom mobbarna. Inte framför!

Då köper man till och med att en föreställning av Ung Scen/Öst läggs ned på grund av publikens påstådda rasism och inte av anledning att den är oengagerande. Ynkligt säger jag, det är helt enkelt för dåligt.

Jag riktar i stället ett varmt tack till alla dem som rakryggat vågar stå för sin kritik och sina åsikter trots hotet om exkommunicering och repression.

Sensmoralen som yttrades av Andrea Edwards var – hur kan någon få för sig att de hot om utplåning av män som uttrycks i pjäsen är på riktigt?

Ja hur kan man tro att alla hot är på riktigt och att kritik är hot?

Jag bara undrar!

Men gullig är hon!

 

 

 

Annonser

Definiera gärna demokrati, tack!

Jag läser Sakine Madon i Norran och Marcus Birro i Expressen och undrar egentligen vad svenska medborgare menar med demokrati. Man får uppfattningen att många bara ser i demokratin något som gynnar dem själva, något som får dem att kunna få rätt i alla lägen samt något som gör att just dessa demokrater kan avgöra om andra är demokrater eller ej. Då blir det självklara att de som inte har den med dessa demokrater gemensamma åskådningen eller den rätta åsikten, automatiskt blir anklagade för fascism och antidemokratiskt agerande.

I just denna fråga är ovan nämnda krönikörer suveräna i sin analys. Jag håller med eftersom jag alltid betraktat mig som liberal, om nu någon förstår vad som menas med detta, och har väldigt svårt att identifiera mig med något av de partier som kandiderar för riksdagen i höst. Allra längst bort från min liberalism ligger (F!) och (SD) tätt följda av (V) och vill jag påstå (F). Det senare ett parti som tidigare uttryckt sig vara liberaler men det är bara att lyssna till Maria Arnholm och Birgitta Olsson så förstår man att denna idé sedan länge måste vara borttagen från programmet.

Men är dessa personer och partier odemokratiska? Nä, såklart inte! Att vara fördömande mot etniskt identifierbara grupper eller mot av kön definierade grupper kan vara nationalistiskt (även rasistiskt) men behöver inte vara odemokratiskt. Att tycka illa om individer ur olika identifierbara grupper av genus eller etnicitet måste vara tillåtet utan att vara varken sexistiskt eller rasistiskt. Men sexism och rasism är fantastiska epitet att slunga ut mot sina motståndare. Det tillfredsställer blodtörsten inom de egna leden men har ingen som helst inverkan på motståndarens sympatisörer. När allehanda ”forskare” och ”experter” uttalar att (F!)s väljare i huvudsak är välutbildade storstadsbor i välburgna stadsdelar och (SD)s är lantisar med låg utbildningsnivå så vill man få folk att alienera sig med gruppen (SD)-väljare eftersom ingen vill bli sedd som okunnig. Så erbarmligt och enfaldigt! Såklart ser sympatisörerna rakt igenom sådan rappakalja och vet både sin egen status och sina med-sympatisörers. Möjligen kan man se att uppeldningen i (F!)s stormtrupper av mycket unga kvinnor (fjortisar!) tjänar på en sådan ”forskar”-analys.

Demokratin består härvid av att dessa partier accepterar de allmänna valen och att representationen i de befullmäktigade organen är beroende av en sympatiserande väljarkår. Det finns emellertid politiska strömningar i Sverige som inte accepterar allmänna val. På högerkanten har vi SMR vars representation är i stort sett obefintlig men som har en revolutionär agenda. Betydligt fler sympatisörer har de på vänsterkanten förekommande Revolutionär Front (RF) och KPML(r). Båda revolutionära. Det mest märkliga är att dessa organisationerna anses av vissa journalister och politiker ändå vara demokratiska. För att de har goda avsikter. Har ni någonsin hört värre rappakalja?

Den förmenta demokratin i dessa revolutionsromantiska organisationer på vänsterkanten försvaras av medlemmar som ingår i kultureliten. Är det någon som betvivlar att denna självutnämnda elit är vänster till extremvänster? Med företrädare som Henning Mankell, Kajsa Ekis Ekman, Sven Wollter, Jan Guillou, Maria Sveland med flera. Demokrater?

Vilket är demokrati? När Ametist Azordegan påstår att en journalists uppgift inte är att beskriva verkligheten utan är att bringa bildning till allmänheten? Eller när Jonna Sima uttrycker exakt samma tanke? Diskussioner skall beröra ideologiskt rätta ämnen eller tystas ned. Detta är också anledningen till att den förra ansåg att Janne Josefsson borde komma ut som nazist! Verkligheten och dess beskrivning är skrämmande för vissa men kan hanteras enkelt med hjälp av den postmodernistiska inställningen (mer om detta i senare inlägg).

Vad är demokrati? Den som garanterar människor bland annat detta:

1) Rätt till liv

2) Rätt till egendom

3) Rätten att organisera sig

4) Rätten till åsikt och

5) Rätten att uttrycka den

6) Rätten att bedömas och dömas efter samma måttstock som alla andra

Och framförallt rätten att känna tryggheten av att dessa rättigheter aldrig kan förnekas en på grund av val med tillfälliga majoriteter. Man skall inte ens behöva rösta, även om allmänna och fria val ingår i demokratitanken, och ändå veta att dessa rättigheter inte kan tas bort!

I stället ingår i vänsterns demokratiideal en tanke om att en majoritet alltid kan bestämma över en minoritet. Det kan man alltså inte när det gäller de konstitutionella rättigheterna som i Sverige kallas för grundlag och regeringsformen. I de flesta demokratier överses de konstitutionella rättigheterna av fristående rättsväsen. I USA, som exempel, väljs Supreme Courts medlemmar av den politiska makten men sitter sedan i ämbetet på livstid och kan inte avsättas vid växlande politiska majoriteter. Så är det inte i Sverige. Vi har ett politiserat rättsväsende och i tingsrätten tillsättes nämndemännen efter politiska majoriteter. I de flesta demokratier räknar man regering och parlament som första och andra statsmakten samt rättsväsendet som den tredje. Pressen blir därmed fjärde statsmakten. Fast inte så i Sverige, här har vi pressen som tredje statsmakten och rättsväsendet ingår i den exekutiva makten hos regeringen.

Där borde man kunna undra hur detta påverkar demokratin.

I den nationalistiska tanken finns ju en diskriminering som gäller en människas ursprung, i den rasistiska rymmes diskriminering av människor av etniska skäl och slutligen den feministiska som hänger sig åt diskriminering av sexistiska skäl. Om ett parti utmärker sig på ett diskriminerande sätt kan det inte samtidigt vara demokratiskt eftersom de då vill ta bort någon av de sex punkterna ovan. Då spelar det ingen roll om man har allmänna val, demokrati blir det i alla fall inte!  Detta var som mest påfallande under den tid då de kommunistiska staterna utövade ett hänsynslöst och dödligt grepp om sina befolkningar på grunder som vilade på misstanke om avvikande åsikter.

Alla de här beskrivna diskriminerande attityderna existerar i Sverige och till skillnad från de repressiva totalitära före detta regimerna, så stöds metoderna av de från makten avskilda och fria medierna i vårt land. Det skedde i de omnämnda staterna endast av de statsreglerade medierna. Vi har alltså en statsmakt som kan uppdelas i två, den tredje och den fjärde ingår i dessa två.

Någon nämnde nyligen att i en fungerande demokrati granskar media makten åt folket men i Sverige granskar man folket åt makten!

Det är detta som Sakine Madon och Marcus Birro så elegant beskriver i sina krönikor.

Läs dem!

Äntligen svar på vad feminismen vill!

Med Belinda Olssons SVT-program Fittstim i lagom perspektiv åtminstone tidsmässigt, har jag försökt ta del av så många kommentarer som möjligt. En lista över dessa finns på Genusdebatten.se.

Jag hade förhoppningen att äntligen få en hänvisning till vad som egentligen är feminismens mål, att någon skulle ha vänligheten att förklara detta för oss fåvitska krakar. Till exempel mål som jämställdhet, lika lön för samma arbete, delat ansvar för barn och hem, kompensering för pensionsintjäningssystemet som grovt diskriminerar kvinnor, minskat relationsvåld, förbud mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, förbud mot kvinnlig och manlig omskärelse, att varje individ skall ha rätt till att välja liv. Man skulle kunna förtydliga och säga vad man är för, vilka rättigheter som skall utökas, vilka individuella val som skall stärkas istället för alla inskränkningar och förbud och kampen emot.

Belinda Olsson ställer frågor, på gränsen till ett ifrågasättande men so what? Hon avslöjar ingenting om feminismens innersta styrkor eller svagheter. Det gör däremot de feministiska kommentatorerna som tar plats i media och som verkar ha utlöst någon form av panik. Demonstrerande en individualistisk personlig ideologi där svammel är i högsätet och som under inga omständigheter får ifrågasättas. Gemensamt för alla kommentatorer är inte ideologin utan att det finns frågor som uppfattas som kritik. Det finns alltså inga skiljaktigheter inom den feministiska rörelsen, en rörelse som stoppar huvudet i sanden och förnekar den splittring som de tror Belinda Olsson vill ge uttryck för.

Det som saknas så det skriker om det helt av sig självt är inte de definierade skevheterna, dem kan alla se, utan vilka åtgärder som måste till i praktisk form för att påverka utvecklingen i mer jämställd riktning. Om detta hade diskuterats så hade dessa feminister råkat ohjälpligt i luven på varandra. Såsom varje ideologi som förespråkar politisk inriktning på den Nya Människan. Kommunismen kan lära ut mycket härvidlag. Då är det bättre för rörelsen att misstänkliggöra de som uppfattas som kritiker. Kritiker som Belinda Olsson, Eva Bratt Wittström eller Helene Bergman.

Catia Hultquist DN 2013-12-30

”När public service för en gångs skull väljer att uppmärksamma modern feminism får vi se Belinda Olsson testa topless-aktivism och bekymra sig över om männen blivit kuvade.”

”Vad är det egentligen kriget handlar om? Vilka ”slag” har stått genom historien? Vilka kämpar mot vem? Vilka är det som egentligen tycker att jämställdhetskampen har gått för långt? Och så kan vi låta Belinda Olsson brottas med sina tvivel och spela in en musikvideo i valfritt nöjesprogram. Okej?”

Tolkning ”Håll med oss eller håll tyst!” travesti på Bush´s ”Either you are with us or you are against us”. Frågan man ställer sig är, hålla med om vad?

Erika Hallhagen summerar reaktionerna. SvD 2014-01-17

Här samlas en del hysteriska och panikartade kommentarer. Som den här av extremfeministen och kommunisten ”Kawa Zolfagary twittrar: ”#fittstim var cisnormativt, heteronormativt, vitt och till för medelklassen. Det är Belinda Olsson som spanar på sig själv, inte feminismen.” 

Fittstim-profilen Karolina Ramqvist i SvD 2014-01-17

”– Programmet bygger på en påhittad motsättning mellan feminister och det som Göran Hägglund skulle kalla för ”verklighetens folk”. På tanken att feminism inte angår dem. Det finns till exempel ett jättestort feministiskt arbete för frågor som föräldraförsäkring, mäns våld mot kvinnor och kvinnolöner, som har pågått sedan 60-talet.”

Påhittad motsättning, jaha, men ändå en till ytterlighet yvig betraktelse om allt som den kritiserade feminismen i andanom har tagit på sig äran för. Bra!

Kulturskribent och aktivist Emma Lundberg tycker Belinda Olsson går vilse i ”Fittstim” i YA 2014-01.17

”När jag senare tänker på hur feminismen otroligt nog skulle kunna gå för långt är det kanske den dagen alla kvinnor hämnas på sina förövare, dricker deras blod och festar loss på deras sargade kroppar, men i tv-serien verkar en hel politisk rörelse gått utför på grund av det lilla ordet ”hen”.”

På något sätt finns det inom ”rörelsen” en klick som ser detta som lösningen på problemen. Att det inte vore att gå för långt alls utan en önskvärd realitet. Ta gärna del av Tenebrism bloggande.

Vi kan prata om hur nedmonteringen av välfärden främst drabbar kvinnor, hur våra kroppar anses vara offentlig egendom, vad queer- och transfrågor är, om kvinnors fattigpensioner, om feministisk asylrätt och framför allt hur systerskapet kan rädda liv.”

Det underbara systerskapet!

Maria Sveland i ETC-nyheter 2014-01-17

”Har feminismen spårat ur i Sverige? Blivit för självupptagen och världsfrånvänd? Ja. I alla fall om du frågar danskarna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, antifeminister som Pär Ström, Janne Josefsson, Ulf Brunnberg och andra goa gubbar.”

Hon passar på att också räkna in Belinda Olsson i gänget så klart!

Gudomligheten hos Maria Sveland existerar nog bara i hennes egen fantasi. Som jag skrivit innan så är det väldigt mycket som endast verkar finnas i hennes fantasi. Tur är att det finns individer som inte låter sig luras men det förstår inte Maria Sveland!

Inte heller denna gång försågs jag alltså med en förklaring hur en förändring till det bättre skall åstadkommas. Fast egentligen finns det pragmatiska feminister som har praktiska lösningar som går ut på att utplåna manligheten, maskuliniteten eller om man så vill männen. Är det månde denna av Kvinnolobbyn beskrivna  ”Klipp Kuken”-kampanjen som vi egentligen skall förhålla oss till?

Helene Bergman – Med Svärtad Ögonskugga – En kommentar!

Under en veckas semester lyckades jag avverka och läsa två böcker, Helene Bergmans 
Med Svärtad Ögonskugga och Ludvig Rasmussons Åldersupproret. Båda behandlar på 
olika sätt det moderna svenska samhället som ensamt i världen underhåller och främjar
en attityd inom kultur, media och politik som hyllar ungdomlig, okunnig o oerfaren 
verksamhet som riktar sig till en ungdomlig, okunnig och oerfaren publik. 
Förutsättningen är alltså okunnighet och okunnighet förser oss det offentliga aningslöst
med!

Jag skall här hålla mig till en av dessa böcker, nämligen Med Svärtad Ögonskugga. 
Innan jag kommenterar den skall jag rekommendera er att läsa den. Anledningen är 
att den förmedlar en skildring av historien som tyvärr redan har kidnappats och 
förpassats ner i postmodernismens glupande svarta hål. Konsekvensen av 
historielösheten skildras skarpt i bokens del om feminism i nutid då egocentrism och
populism får styra. 

Mina följande rader är alltså kommentarer till boken inte citat ur den. Använda adjektiv 
och epitet är mina och inte nödvändigtvis hämtade ur densamma.

Fastän Helene Bergman (HB) skriver med utgångspunkt från ett feministiskt vänster-
 och framförallt ett kvinnligt perspektiv, känner jag igen mig i det hon skriver fastän 
mitt perspektiv varit liberalt och manligt. Mina omvärldserfarenheter överensstämmer 
med HBs mycket på grund av att vi är i samma ålder.
Boken är skriven i två tydliga avsnitt. Ett handlar om utvecklingen från HBs barndom
över 68-rörelsens influenser samt 70-talets frigörelsekamp. Det andra handlar om
verkligheten idag från 90-talet och fram till då boken skrevs. 

Det första är väldigt personligt och handlar om en ung kvinnas kamp för att komma in
på en arbetsmarknad där jämställdheten inte är självklar. Det handlar om feminism som
med stöd från män kämpade för kvinnors utveckling, om hur det var lite svajigt med 
solidariteten ibland och där egennyttan ibland var total liksom rädslan av att bli utfrusen. 

HB skriver om den politiska viljan att med Olof Palme i spetsen, stärka jämställdhets-
arbetet i offentligt liv och framförallt i arbetslivet. Jag var själv övertygad då på 
70- talet att om Sverige skulle uppleva en ekonomiskt fördelaktig utveckling och 
kunna bygga ut en välfärd för alla, så kunde inte halva befolkningen hållas utanför 
arbetslivet. Bland sossar och liberaler var nog detta en självklarhet, frågan var bara 
hur detta skulle presenteras. Till exempel infördes särbeskattning av äkta makar och 
barnomsorgen började byggas ut efter kommunernas ekonomiska förutsättningar. 
Tack vare kämpande feminister åstadkoms förbättringar men till skillnad från vad
en del tror idag så genomfördes reformerna med stor hjälp av män som insåg 
betydelsen av reformerna och inte så mycket i ett kompakt motstånd av ett patriarkat
som man då inte visste vad det var för något.

Innan jag hinner sakna att under fyra år på 70-talet så hade vi olika borgerliga 
regeringar, så skriver HB om regeringen Ola Ullsten (Fp) som fick riksdagen att
 antaga en lag mot könsdiskriminering i arbetslivet! Man ser att mitten, sossar och
liberaler, stod för mycket av den progressivitet som idag vänstern försöker sno åt 
sig äran av. Vänstern bestod då av vänsterpartiet kommunisterna (VpK) som var ett
4%-parti (4,8% 1976) med odemokratiskt kommunistiska idéer och med stor 
splittring internt. Alla som studerat valresultat från tidigt 60-tal vet att Sverige haft 
en i stort sett 50/50 fördelning av sympatier för de för tillfället förevarande blocken. 
Att hålla kommunisterna på armlängds avstånd var en självklarhet för både Tage 
Erlander och för Olof Palme. Detta även om det fanns en  "vänster" inom 
socialdemokratin.

Man lyckades alltså att få ut kvinnorna i arbetslivet men man lyckades inte 
att förhindra att många kvinnor anställdes i yrken med låga löner och/eller 
låg status. 

Till detta skall läggas att sedan 40 år tillbaka har inget skett på den fronten, 
trots mångfaldiga låglönesatsningar av LO-förbunden. Den löneutveckling 
som varit, har tilldelats bland annat Byggnads och Metall. Man kan undra 
varför? Däremot har kvinnor kunnat ha en god karriärutveckling inom juridik,
medicin och journalistik, vilket HB är ett utmärkt exempel på. Men inte utan 
besvär som hon beskriver i boken. Besvär som har med bristande jämställdhet 
att göra eller i kombination med bristande solidaritet.

För att belysa den kolossala förändring som skedde sedan slutet på 60-talet, kan 
man erinra sig att det i mitten av detta årtionde fanns särskilda flickskolor med 
sjuårig utbildning som jämförelsevis på läroverken var 3 eller 4 årig, efter 
folkskolans klass 6 alltså, och som inte avsåg annat än att lära flickorna skriva 
maskin och sedan bli goda hustrur åt någon chef påkontor. Den sista flickskolan
lades ned 1974,

HB ger också prov på sina egna känslor, sympatier och passioner. Vad det är 
som triggar dessa. Mjukt och underhållande beskriver hon sitt sexliv, till en liten, 
liten del i alla fall. Atthon tänder på män som visar sig omtänksamma mot barn,
är ingen nyhet för raggande män. Att enbart detta skulle vara passionsgrundande
är naturligtvis inte sant. Men det är en bra start. Det finns män som till och med 
lånar en liten hund av sådana orsaker. Att omsorgen är selektiv vet vi, män som
kvinnor, men det hjälper inte, tricket är verksamt och fungerar med variation även
 idag. Jag har sett en twittrande, enligt egen utsago, radikalfeminist som beskrivit 
hur hon blivit fuktig när en man har uttryckt sig vara feminist. Sedan kan man undra
vad som gör denna omsorgsbit så attraktiv, genetik eller uppfostran?

Vad gäller kärlek, attraktion och passion så är den tyvärr inte jämnt fördelad. Vi 
som inte är fullständigt översköljda av detta får stå lite på sidan beundrande övriga.
 Men vad det gäller yrkesmässiga prestationer och deras värdering så kunde 
jämställdheten varit bättre, då och nu. HB beskriver hur de uteblivna hurraropen 
och gratulationerna vid succéer beskrev tidsandan, män accepterade att kvinnor 
kom ikapp men inte förbi. Propparna var ganska tydliga i våra föräldrars generation
 men syns fortfarande. HB beskriver motstånd hos männen och tystnad hos kvinnorna.
Så här långt kommen i boken börjar man undra, vad har hänt med journalisterna och 
vad har hänt med feministerna. Hur har utvecklingen kunnat gå från en disciplinerad
rörelse med kunskap till en egocentrerade opportunistisk rörelse som saknar all 
kunskap om tidigare skeenden och som dessutom kallt räknar med samma brist 
på kunskap i omgivningen. En tillbliven rörelse som förutom okunskap bygger på 
hat emot något. Om man frågar feminister idag vad de kämpar för tror jag inte man 
kan få ett svar däremot vad de kämpar emot. Att det finns män som ställer upp och 
gemensamt hatar andra män passar väldigt bra in i omsorgs-tänket. 

I boken tar HB upp senare tiders uppmärksammade händelser och beskriver dem. 
Man kan undra hur medie och det offentliga med gott samvete tillåter exempelvis
 det drev som resulterat i att Julian Assange sedan flera år tillbaka sitter i någon 
slags husarrest i London. Enbart på grund av radikalfeministiska idéer. Claes 
Borgström och Marianne Ny nämns i detta sammanhang.

Det starkaste att läsa i boken utgörs av det avsnitt som beskriver testning av 
mediciner förturist-diaré i Bangladesh. Stött av SIDA! Hur mörkläggning 
och personlig rädsla döljer sanningen. Detta har vad jag kan se ingen skuld
 i patriarkat och könsmaktsordning utan ren och skär ondska iklädd feministisk
 arrogans. Dessutom visar det hur en fristående sanningssökande journalist
bör arbeta.

För att inte tala om HBs beskrivning av (F!) och Gudrun Schymans fullständigt
vidriga attityd mot flickor och pojkar som luras till tvångsäktenskap eller till 
och med mördas. Denna arrogans för att hon och Maria Sveland skall sitta 
på sina upphöjda positioner och styra opinionen. 

Jag uppmanar alla att läsa boken och att komma till insikt att det finns en 
feminism som kan tas på allvar! En feminism som i sin kamp strävar efter
ett bättre samhälle för alla utan den hatretorik som idag strömmar från media,
krönikörer och sociala medier?

Som sagt läs den!

Post Navigation